French Impressionist Painter, 1840-1926 Claude Oscar Monet (14 November 1840 C 5 December 1926) was a founder of French impressionist painting, and the most consistent and prolific practitioner of the movement's philosophy of expressing one's perceptions before nature, especially as applied to plein-air landscape painting. The term Impressionism is derived from the title of his painting. Claude Monet was born on 14 November 1840 on the fifth floor of 45 rue Laffitte, in the ninth arrondissement of Paris . He was the second son of Claude-Adolphe and Louise-Justine Aubree Monet, both of them second-generation Parisians. On 20 May 1841, he was baptised into the local church parish, Notre-Dame-de-Lorette as Oscar-Claude. In 1845, his family moved to Le Havre in Normandy. His father wanted him to go into the family grocery store business, but Claude Monet wanted to become an artist. His mother was a singer. On the first of April 1851, Monet entered the Le Havre secondary school of the arts. He first became known locally for his charcoal caricatures, which he would sell for ten to twenty francs. Monet also undertook his first drawing lessons from Jacques-François Ochard, a former student of Jacques-Louis David. On the beaches of Normandy in about 1856/1857 he met fellow artist Eugene Boudin who became his mentor and taught him to use oil paints. Boudin taught Monet "en plein air" (outdoor) techniques for painting. On 28 January 1857 his mother died. He was 16 years old when he left school, and went to live with his widowed childless aunt, Marie-Jeanne Lecadre. After several difficult months following the death of Camille on 5 September 1879, a grief-stricken Monet (resolving never to be mired in poverty again) began in earnest to create some of his best paintings of the 19th century. During the early 1880s Monet painted several groups of landscapes and seascapes in what he considered to be campaigns to document the French countryside. His extensive campaigns evolved into his series' paintings. Camille Monet had become ill with tuberculosis in 1876. Pregnant with her second child she gave birth to Michel Monet in March 1878. In 1878 the Monets temporarily moved into the home of Ernest Hosched, (1837-1891), a wealthy department store owner and patron of the arts. Both families then shared a house in Vetheuil during the summer. After her husband (Ernest Hoschede) became bankrupt, and left in 1878 for Belgium, in September 1879, and while Monet continued to live in the house in Vetheuil; Alice Hosched helped Monet to raise his two sons, Jean and Michel, by taking them to Paris to live alongside her own six children. They were Blanche, Germaine, Suzanne, Marthe, Jean-Pierre, and Jacques. In the spring of 1880 Alice Hosched and all the children left Paris and rejoined Monet still living in the house in Vetheuil. In 1881 all of them moved to Poissy which Monet hated. From the doorway of the little train between Vernon and Gasny he discovered Giverny. In April 1883 they moved to Vernon, then to a house in Giverny, Eure, in Upper Normandy, where he planted a large garden where he painted for much of the rest of his life. Following the death of her estranged husband, Alice Hosched married Claude Monet in 1892.   Related Paintings of Claude Monet :. | Flowering Garden at Sainte Adresse, | 1Frauen im Garten | Saule pleureur | Garden of the Princess, Louvre | Antibes Seen from the Notre Dame Plateau |
Related Artists:
Martin Mijtens d.a.
Martin Mijtens d.ä., Martin Meytens, Martin Mytens, född 1648 i Haag, Holland, död 1736 i Stockholm och begravd i Maria Kyrkan, nederländsk konstnär. Far till Martin Mijtens d.y. och son till porträttmålaren Isaac Mijtens. Mijtens kom till Stockholm före eller under år 1677 och fann där ett så tacksamt fält för sin konst, att han beslöt stanna och 1681 satte han bo. Av hans första verk finns prov i Vibyholms och andra samlingar. De visar, att han hade en fin pensel, behaglig, varm, fastän tunn färg samt livlig och karakteristisk uppfattning av de skildrade. Med sina gråaktiga fonder, de ofta gulbruna draperierna och den enkla, naiva framställningen bildar Mijtens vid denna tid en bestämd motsats till David Klöcker Ehrenstrahl. Men dennes anseende och den gunst hans målningssätt vunnit var så stora, att även Mijtens måste böja sig. Så småningom blir hans bilder något anspråksfullare och djärvare, åtbörder och minspel kraftigare, bisakerna rikare, tonen i det hela mer högstämd, utan att personligheten försummas eller återgivningen av hudfärg överger den varma, åt gult dragande hållningen. Många bilder från denna hans andra period, som ungefär omfattar åren 1685- 1700, finns på Skoklosters slott, där Nils Bielke och hans grevinna, Eva Horn (i landskap), hör till mästarens bästa målningar, och på Vibyholm, i Uppsala (professor Schwedes porträtt i Uppsala museum och Olof Rudbeck d.ä.:s förträffliga bild, 1696, i medicinska fakultetens sessionsrum), i Hammers samling och på inte så få andra ställen. Konstnärens vana att högst sällan signera har gjort, att bilderna från dessa år ofta har blandats ihop med Ehrenstrahls och gått under den senares namn. Säkra skiljetecken är emellertid draperierna, som hos Mijtens saknar stil och ofta verkar tämligen slappt tecknade, och även det livligare åtbördsspelet. Man vet, att Mijtens, trots sin medtävlares anseende, var mycket eftersökt som porträttmålare och samlade förmögenhet på sin konst, så att han kunde bl.a. förvärva ett ej obetydligt konstgalleri. Han var även alltifrån 1692 och ganska länge kyrkoråd i den lilla holländska församlingen i Stockholm. 1697 och 1701 företog han resor till hembygden, den förra gången åtföljd av sin unge lärjunge Lucas von Breda. Utom denne ej obetydande konstnär utbildade Mijtens även sin son , som under det i Tyskland antagna namnet van Meytens berömde målaren (se denne), samt G. de Mar??es och möjligen flera. Man kan säga att omkring år 1700 vidtog Mijtens tredje maner. Karnationen får en dragning åt rött, som slutligen blir nästan stötande (t. ex. i Fabritius och prins Alexander av Georgiens porträtt på Gripsholms slott), teckningen vårdslösas mer, och de granna röda eller djupblå draperierna är stillösare och hårdare målade än förr. Dock lever ännu inte litet av den forna kraften i karaktärsteckningen, och anordningen bibehåller i mycket den förra prydligheten. Även denna hans nedgång finnes ej sällan företrädd i svenska samlingar. Märkligt är ett självporträtt (nu på Fånö i Uppland), emedan det enligt sägnen skall vara målat på hans höga ålderdom och under sinnessvaghet (om denna vet man för övrigt inget). Utom måleriet idkade han även gravyr samt utförde ett porträtt af Karl XI i svart maner och möjligen ett par andra blad i samma art (Gustaf Adolf de la Gardie, Georg Stiernhielm). Mijtens skall, enligt gammal uppgift, ha avlidit i Stockholm 1736; enligt en urkund levde han ännu i juli 1730. Hans målningssamling såldes av hans arvingar till preussiske överstemarskalken greve Gotter och kom inte långt därefter till storhertigen af W??rttemberg. Carl Gustaf Tessin, som tycks ha hyst mycken ringaktning för Mijtens omtalar dock, att denna samling på sin tid ansågs som den enda framstående i riket (utom grefve Johan Gabriel Stenbocks). Att Carl Gustaf Tessin vid samma tillfälle kallar Mijtens "en gammal färgskämmare" och även annars talar illa om hans konst, tycks visa att Mijtens vid mitten af 1700-talet var fullkomligt bortglömd, åtminstone sådan han varit under sin bästa tid. Sedan finns han ej heller mycket omtalad. Först genom konstföreningens utställning 1841 och Nils Arfwidssons anmälan av honom i Frey återupptäcktes han; och man fann då, att Sverige i honom ägt en konstnär av sådan betydelse, att han kan mäta sig även med våra största mästare. Hans inflytande på den svenska konstens fortbildning blev dock ej särskilt stort. David Klöcker Ehrenstrahl och David von Krafft ställer honom i det avseendet fullkomligt i skuggan.
Philipe Mercier
Philippe Mercier (also known as Philip Mercier) (Berlin, 1689 - London, 18 July 1760) was a French painter and etcher, who lived principally and was active in England. He was born in Berlin of French extraction, the son of a Huguenot tapestry-worker. He studied painting at the Akademie der Wissenschaften of Berlin[1] and later under Antoine Pesne, who had arrived in Berlin in 1710. Later, he traveled in Italy and France before arriving in Londone"recommended by the Court at Hannover"eprobably in 1716. He married in London in 1719 and lived in Leicester Fields. He was appointed principal painter and librarian to the Prince and Princess of Wales at their independent establishment in Leicester Fields, and while he was in favor he painted various portraits of the Royalties, and no doubt many of the nobility and gentry. Of the Royal portraits, those of the Prince of Wales and of his three sisters, painted in 1728, were all engraved in mezzotint by Jean Pierre Simon, and that of the three elder children of the Prince of Wales by the John Faber Junior in 1744. This last was a typical piece of Mercier's composition, the children being made the subject of a spirited, if somewhat childish, allegory in their game of play. Prince George is represented with a firelock on his shoulder, teaching a dog his drill, while his little brother and sister are equally occupied in a scene that is aptly used to point a patriotic moral embodied in some verses subjoined to the plate
Giovanni Lorenzo Bernini
Italian Baroque sculptor, painter and architect.1598-1680 was a pre-eminent Baroque sculptor and architect of 17th Century Rome. Bernini was born in Naples to a Mannerist sculptor, Pietro Bernini, originally from Florence. At the age of seven he accompanied his father to Rome, where his father was involved in several high profile projects. There as a boy, his skill was soon noticed by the painter Annibale Carracci and by Pope Paul V, and Bernini gained the patronage exclusively under Cardinal Scipione Borghese, the pope's nephew.